Swedish Recordings

I Sverige finns det ett utbrett interesse för film, och som många andra studenter är Kerstin medlem i en filmstudio. Hon har ett särskilt interesse för filmer, som behandlar sociala och politiska ämnen. En kväll tar hon Erik med sig till filmstudion för att se en känd men omtvistad film, Ådalen 31, av den berömde, svenske regissören Bo Widerberg. Den handlar om en utdragen strejk på trettiotalet, då lågavlönade arbetare i Ådalen ordnade ett stort demonstrationståg mot de avskydda strejkbryterna. Arbetsgivarna kallade in militär, och chefen för trupperna, som trodde att arbetarna var beväpnade, gav soldaterna order att skjuta. De sköt ihjäl fem personer. Bland de dödade var en ung flicka, som inte hade något med demonstrationen att göra.
Denna blogiga händelse, som är unik i den svenska arbetarrörelsens historia, blev en oerhörd chock för alla svenskar, och till begravningen av de skjutna ådalsborna kom folk från hela landet.
Den socialistike diktaren Erik Blomberg har i följande korta dikt tolkat den bitterhet som många kände inför det skedda:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad
i fredstid.
Vapenlös,
Värnlös.
Arkebuserad
Av okäda kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig!

Ådalskonflikten ligger nu i det förflytna och är nästan glömd, men den bidrog till att socialdemokraterna följande år fick makten och började bygga upp den moderna svenska välfärdsstaten.

En söndagskväll ringde Erik till Kerstin.
—Hej, Kerstin. Ska vi gå ut och äta i kväll?
—Ja, det skulle vara trevligt. Vilken restaurang skulle du vilja gå på?
—Jag vet inte. Har du någon tidning?
—Jag har Dagens Nyheter. Vänta ett ögonblick, så ska jag titta efter. Lyssna på det här!

Ät middag i
Gamla stan för ett par tior
Stressa av på kvällen. En middag
med smör, bröd, varmrätt, öl och
kaffe kostar bara några tior. Tänk vad bra!
Titta på de gamla husen och butikerna.
Bättre efterrätt finns inte!
Koppla av, gott folk!

—Vad är det för restaurang? frågade Erik.
—Det är källaren på Lilla Nygatan.
—Nej, dit vill jag inte gå. Jag tänkte faktiskt på Gyllene Freden.
—Jaha, där har jag aldrig varit. Vad är det för ställe?
—Det är den där gamla fina krogen på Österlånggatan. Den hr verkligen stämning, tro mig. Där har Bellman sjungit.
—Oj, då! Berätta mera!
—Nu äger Svenska Akademien den, och du som läser konsthistoria kanske vill veta att konstnären Anders Zorn skänkte den till Akademien för att de skulle bevara den. Jag tror det blir särskilt bra i kväll för det är någon trubadur som sjunger visor av Evert Taube.
—O, jag som tycker så mycket om Evert Taube och hans sjömansvisor.
Erik och Kerstin valde Gyllene Freden, och här är sången som trubaduren sjöng för dem.
Rönnerdahl han skutar med ett skratt ur sin säng.
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom, sjung min refräng! Tärnan har fått
ungar och dyker i min vik, ur alla gröna dungar hörs
finkarnas musik, och se, så många blommor som
redan slagit ut på ängen! Gullviva,
mandelblom, kattfot och blå viol.

Ett populärt utflyktsmål för stockholmarna är slottet Gripsholm, som ligger vid Mälaren. Detta slott är berömt för sina konstsamlingar, särskilt kungliga porträtt. En vårdag beslöt Erik och Kerstin att åka båt från Stockholm till den lilla staden Mariefred, som ligger i närheten av slottet.
Slottet är nästan fem hundra år gammalt. Kung Gustav, grundaren av det moderna Sverige, hade många fiender. Därför lät han på 1500-talet bygga den här starka borgen nära Stockholm för sig och sin familj. Där kände de sig trygga.
Gustav hade fyra söner, prins Erik och hertigarna Johan, Karl och Magnus. Prins Erik var mycket maktlysten. Eftersom han ville gifta sig men en av Europas prinsessor, friade han till drottning Elisabet av England. Den stackars prinsen uppvaktade henne i nästan fem år, och en gång skickade han sitt eget porträtt till henne. Drottningen tycket att han såg stilig ut, en låg och ståtlig prins med gyllene skägg och blåa drömmande ögon. Men hon ville ändå inte gifta sig med honom. —Jag kan inte gifta mig med någon som jag inte har sett, sade hon.
Erik gav sig inte. Han beslöt att själv fara över till England och visa sig i all sin prakt för ätt vinna drottningens hjärta. Men för att göra Elisabet svartsjuk, friade han också till Skottlands vackra drottning, Maria Stuart. Detta var hans stora misstag. När detta nådde Elisabets öron, ville hon inte träffa honom.
Erik fick inte aldrig sin prinsessa. Som kung blev han kär i Karin Månsdotter, en enkel flicka av folket, och gifte sig med henne. Erik blev en mycket olycklig kung, och hans bröder, hertigarna Johan och Karl, satte honom i fängelse på hans egen borg, Gripsholm.
Samma porträtt som Erik skickade den engelska drottningen hänger numera på Gripsholm. Det var detta prakfulla porträtt som Erik och Kerstin nu ville titta på.

Nu för tiden är det lätt att komma ut till Kymmendö från Stockholm, men för hundra år sedan tog det en hel dag. Det var ganska besvärligt att resa ut till den ensliga ön i skärgården. Författaren August Strindberg och hans familj var ofta sommargäster hos bönderna och fiskarna på Kymmendö. Där var han långt ifrån civilisationen och hade den fridfulla naturen omkring sig. Karin, ett av deras barn, har berättat en spännande historia om sina föräldrars äventyr med en tjur på ön.
— En vacker sommardag tog våra föräldrar en promenad. Min far hade sitt valthorn hängande över axeln. När de gick över en äng, kom plötsligt en arg tjur störtande mot dem. Strinberg tänkte snabbt: ‘Vi måste rädda livet’, och han uppmanade Siri, mon mor, att springa mot en gärdsgård. Själv klättrade han snabbt upp i ett träd. Tjuren sprang efter hans hustru och för att kalla honom tillbaka blåste August häftigt i sitt horn. Det lät som en bölande ko. Siri såg hur hennes man svängde av och an i den tunga trädkronan, August bölande uppifrån och tjuren nerifrån. På så sätt räddade Strindberg sin hustru från den arga tjuren.

Kymmendö
Midsommarafton

Kära mamma och pappa!

Tack så mycket för brevet. Nu har jag varit på Kymmendö en hel vecka och vi har haft underbart väder. Stockholms skärgård är mycket tjusig. Den lilla stugan vi bor i ligger alldeles vid stranden. Eriks pappa har byggt den själv och den är verkligen jättesöt. Vi har badat nästan varje dag, eftersom det är minst 18 grader i vattnet. Vi har redan blivit mycket bruna. Vi har också rott omkring i en gammal roddbåt och tittat på alla de vackra små öarna i närheten. Eriks pappa har just köpt en liten segelbåt och vi har följt med honom till Dalarö och handlat ett par gånger. I dag har vi plockat blommor och hämtat björklöv till midsommarstången som vi har rest på ett litet fält framför stugan. I eftermiddag ska vi dansa ringlekar kring den och i kväll blir det dans på bryggan till dragspelsmusik.
Visste ni förresten att Strindberg har bott på Kymmendö? Det finns fortfarande folk här som kan berätta om honom. Jag har just läst hans roman Hemsöborna, som handlar om folk här på ön. Det är roligt at kunna känna igen allting från romanen.
Hur har ni det? Det måste vara trist att vara kvar i stan. Kan ni inte komma ut och hälsa på oss någon dag? Det skulle vara jättekul.

Många kärta hälsningar!
Kerstin
P.S. Jag tittar just nu ut genom det öppna fönstret. Utsikten mot havet är underbar med det gröna vattnet, den blåa himlen och de vita havsfåglarna.

För tre hundra år sedan lät en svensk drottning bygga ett stort slott på Lovön, en av de natursköna öarna i Mälaren väster om Stockholm. Slottet fick namnet Drottningholm. Stora tradgårdar och lummiga parker omger slottet. Där bodde den svenska kungafamiljen på somrarna. När Gustav III blev kung, började Drottningholms storhetstid. Kungen bjöd många gäster till det praktfulla slottet, bland dem Carl Mikael Bellman. Från Stockholm rodde man i båtar eller for med häst och vagn ut till Lovön. Här är en vers av en dikt som Bellman skrev om en båtresa på Mälaren en sommarmorgon.
Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel;
småningom uppblåser vind i de fallna segel;
vimpeln sträcks och med en år Olle på en höbåt står;
Kerstin ur kajutan går, skjuter lås och regel.

Stockholms centrum är mycket nytt och modernt. Det ligger på Norrmalm, stadsdelen norr om Gamla stan. En vacker sommardag går Kerstin och Erik till Stockholmsterrassen för att äta en lätt måltid och dricka en kopp kaffe. På terrassen sitter de vid ett litet runt bord under ett rött parasoll, för det är mycket varmt i solen. De beundrar utsikten över Stockholms city. Till höger längs Sveavägen ser de en rad höghus. Alldeles under dem ligger Sergels torg, som är huvudstadens hjärta. Banker och varuhus omger torget, där trafiken är mycket livlig. På torget finns en stor rund fontän.
— Kaffet är verkligen gott, säger Kerstin. Du väljer alltid rätt plats. Sergels torg är sevärt. Vem var förresten Sergel?
Erik talar om för henne att Segel var en av Europas ledande skulptörer för två hundra år sedan. Ett bra exempel på hans konst är statyn av Gustav den tredje på Skeppsbron. Sergel var en av Bellmans vänner och ritade ibland av honom.
Här är en teckning som Sergel gjorde av vännen.

Djurgården är en stor ö och ett av grönområdena i Stockholm. Stockholmarna tycker om att vandra omkring där på lördagar och söndagar. Många går och tittar på bysten av Carl Mikael Bellman.
Bellman var en stor skald, som levde för två hundra år sedan. Han växte upp på Södermalm, och ett av husen, där han diktade, står fortfarande kvar. Därifrån hade han utsikt över Stockholm, som han älskade. Han studerade folklivet i staden och skildrade det i sångerna om en urmakare, som hette Fredman. Bellman var en glad skald. Han åkte ofta båt över till Djurgården och hade roligt med flickorna där. Varje år i juli firar stockholmarna Bellmans dag på Djurgården.
En sång av Bellman som barnen i Sverige tycker om att sjunga heter Gubben Noak.
Gubben Noak, Gubben Noak, var en hedersman. När han gick ur arken, plantera han på marken mycket vin, ja, mycket vin, ja, detta gjorde han.
Bellman är svenskarnas älsklingsskald.

Erik promenerar gärna när det är vackert väder. Det är söndag och solen skiner. Erik går först till Skeppsbron, som är Gamla stans hamn. Han köper choklad och två applen. Han tar båten till Djurgården. Många barn ropar och skriker på båten, men Erik varken hör eller ser dem, för utsikten är så vacker. Han tittar på Gamla stans hus och Djurgårdens träd. Överfarten är kort, bara femton minuter, och Eriks kramrat, Kerstin, står på bryggan och väntar på honom. Erik vinkar till henne.
— Hej Kerstin! Kul att se dig!
Erik hoppar i land.
— Hej Erik! Är du här redan? Jag har mat med mig. Vi kan äta snart. Men vad
ska vi göra?
Kerstin vill inte göra mycket. Hon ville inte promenera utan hon vill bara titta på
djur. Hon älskar djur, särskilt får och lamm. Hon vill också se på isbjörnar. De går upp till Skansen, som är Stockholms friluftsmuseum och djurpark.

Erik Lindkvist är en glad svensk student. Han är gärna hemma och läser, för han har ett bra rum att läsa i med två bokhyllor och ett skrivbord. Men han är också ofta på fest och han har många fester själv.
Det är lördag. Erik köper mat och gör smörgåsar i köket. Han måste låna stolar, dukar och koppar av en god vän. Klockan är sju och hans gäster kommer. Det är fem gäster, tre flickor och två pojkar. En flicka har blommor till Erik. En pojke har grammofonskivor, som de ska spela. Erik spelar alltid mycket musik när han har fest, för han vill gärna dansa. Hans grannar i Gamla stan är alltid mycket förstående.