En söndagskväll ringde Erik till Kerstin.
—Hej, Kerstin. Ska vi gå ut och äta i kväll?
—Ja, det skulle vara trevligt. Vilken restaurang skulle du vilja gå på?
—Jag vet inte. Har du någon tidning?
—Jag har Dagens Nyheter. Vänta ett ögonblick, så ska jag titta efter. Lyssna på det här!
Ät middag i
Gamla stan för ett par tior
Stressa av på kvällen. En middag
med smör, bröd, varmrätt, öl och
kaffe kostar bara några tior. Tänk vad bra!
Titta på de gamla husen och butikerna.
Bättre efterrätt finns inte!
Koppla av, gott folk!
—Vad är det för restaurang? frågade Erik.
—Det är källaren på Lilla Nygatan.
—Nej, dit vill jag inte gå. Jag tänkte faktiskt på Gyllene Freden.
—Jaha, där har jag aldrig varit. Vad är det för ställe?
—Det är den där gamla fina krogen på Österlånggatan. Den hr verkligen stämning, tro mig. Där har Bellman sjungit.
—Oj, då! Berätta mera!
—Nu äger Svenska Akademien den, och du som läser konsthistoria kanske vill veta att konstnären Anders Zorn skänkte den till Akademien för att de skulle bevara den. Jag tror det blir särskilt bra i kväll för det är någon trubadur som sjunger visor av Evert Taube.
—O, jag som tycker så mycket om Evert Taube och hans sjömansvisor.
Erik och Kerstin valde Gyllene Freden, och här är sången som trubaduren sjöng för dem.
Rönnerdahl han skutar med ett skratt ur sin säng.
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom, sjung min refräng! Tärnan har fått
ungar och dyker i min vik, ur alla gröna dungar hörs
finkarnas musik, och se, så många blommor som
redan slagit ut på ängen! Gullviva,
mandelblom, kattfot och blå viol.
