Tina Martin, som vistades i Sverige för att skriva en uppsats om det gamla bondesamhället, hade blivit angenämt överraskad över att få träffa Ingmar Franzén, intendent vid Nordiska museets allmogeavdelning. Han erbjöd sig att visa henne Skansen, ’hela Sveriges hembygdsgård’, och redan dagen efter festen möttes de utanför ingången till friluftsmuseet.
I rulltrappan uppför Skansenberget började Ingmar berätta om hur Artur Hazelius, mannen bakom verket, kom på idén att åt eftervärlden rädda och bevara delar av den gamla bondekulturen.
’Som du säkert har läst, Tina, skedde ju industrialismens genombrott mycket sent i Sverige. Vi var ungefär hundra år efter England. Urgamla seder och bruk började försvinna i slutet av 1800-talet och livet på landsbygden höll på att förändras.’
’Var det inte då man slutade bära sockendräkt?’ frågade Tina.
’Jo, det är alldeles riktigt och med den försvann också folkmusik och folkdanser. Till Skansen lyckades Hazelius köpa och flytta bondgårdar, torp, fäbodar och mycket annat från hela landet. Här kan du alltså skaffa dig en bra uppfattning om det gamla ståndssamhället. Du kanske redan vet att bönderna var det fjärde ståndet—efter adel, präster och borgare.’
’Ja, det är kanske svårt att förstå i dag att Sverige förr i tiden var ett av de fattigaste länderna i Europa. Många faktorer bidrog till emigrationen: dels en kraftig befolkningsökning och dels ett ålderdomligt och oekonomiskt jordbruk som ofta resulterade i hungersnöd. Framför allt levde jordbrukets ”underklasser”, torpare och statare, i misär. Fattigdomen var så självklar att Almqvist t.ex. kunde skriva att det som framför allt utmärkte svensken var att han var född till fattigdom och måste finna sig i den. Men Almqvist hade nog en romantisk uppfattning om livet på landsbygden.’
’Finns det då några realistiska skildringar av det svenska bondelivet?’ undrade Tina.
’De bästa skildringarna, tycker jag, har August Strindberg skrivit i sin skärgårdsberättelse Hemsöborna. Känner du till Fröding förresten?’
’Menar du skalden?’
’Ja. En av hans dikter, Lar i Kuja, skildrar den svenska fattigdomen i ett nötskal. När vi kommer upp på Skansenberget ska jag försöka läsa upp den ur minnet för dig.’
Har är dikten.
Vid Bymon på vägen till Byn
där bor Lars i Kuja i skogens bryn.
I hemmanet Byn, om jag ej tar fel,
de äga, han och hans käring,
en hundradetrettiotredjedel
med äng och med åkar och äring.
Men ängen är skäligen klen
och åkern mager och äringen sen,
ty allt som växer åt Lars är sten
och sten är dålig förtäring.
Men Lars har armar och Lars har ben,
och gnidig och seg är hans käring.
Han plockar och gräver och sliter och drar,
och käringen spar,
den som spar han har,
av nävgröt ha de sin näring.
Och länsman kommen och länsman tar,
och Lars han sliter och Stina spar
och fast han knappt äger skjortan kvar,
så tror Lars i Kuja på bättre dar,
så ock Lars i Kujas käring.
Lars i Kuja av
Gustav Fröding
