En kort tid efter det att Erik kommit tillbaka från Lappland, fick han följande inbjudningskort från redaktör Sven Berggren.
Herr och fru Sven Berggren
HAVA ÄRAN INBJUDA
Herr Erik Lindkvist med fästmö
TILL middag
mån ¬DAGEN DEN 1 november 19 K.L. 1900
Valhallavägen 102
smoking
¬O.S.A. senast den 25 oktober
Några minuter i sju den 1 november stod Erik och Kerstin utanför redaktörens lägenhet med en bukett rosor i handen. När klockan slog sju ringde de på dörren. Det var fru Berggren som öppnade och hälsade dem hjärtligt välkomna.
Då gästerna samlats i salongen och hälsat på varandra, fick Erik äran att föra värdinnan till detr smakfullt dukade bordet. När alla satt sig till bords knackade herr Berggren i glaset och reste sig.
‘Min fru och jag tycker det är trevligt att se er alla hos oss i kväll. Jag vänder mig särskilt till vår nye medarbetare, Erik Lindkvist, och hans fästmö, Kerstin Aulin, ej att förglömma. Och så är jag också mycket glad att fröken Tina Martin, vår engelska översättare, har kunnat gästa oss i kväll. Eftersom gammal är äldst vill jag nu passa på tillfället att föreslå att vi lägger bort titlarna. Så höjer vi en skål för Tina, Kerstin och Erik. Skål och hjärtligt välkomna!’
Vid förrätten, bestående av sill och färsk potatis, skålade Erik med den unga, söta engelskan som satt till vänster om honom. Tina såg häpen ut när Erik höjde sitt glas, tittade henne i ögonen och sade ‘Skål Tina!’, och tittade henne en gång till i ögonen innan han ställde ifrån sig glaset. Erik blev full i skratt när han såg hennes min, för han förstod genast att hon inte var van vid svenska seder och bruk.
Men Tina blev ännu häpnare när hennes bordskavaljer, Ingmar Franzén, helt plötsligt knackade i glaset och tog upp en sång som alla stämde in i.
För det var i vår ungdoms fagraste vår vi drack varandra
till, och vi sade gutår. Alla så dricka vi nu Marianne till.
Här höjde värdinnan sitt glas och skålade med alla gästerna medan hon sjöng:
och Marianne hon säger inte nej därtill.
Varpå alla sjöng:
För det var i vår ungdoms fagraste vår vi drack varandra
till och vi sade gutår.
Middagen fortsatte under sång och sorl.
Vid desserten var det Eriks tur att resa sig och hålla gästernas tacktal.
‘Då jag i kväll har fått hedersplatsen vid värdinnans vänstra sida, faller det på min lott att tacka vårt kära värdpar för den riktigt norrländska måltiden på renkött, mandelpotatis, hjortron och tunnbröd som har blivit en förträffing avslutning på allt vårt samarbete om Norrland. Du Marianne, måste få ett extra tack för allt besvär du har gjort dig för att vi skulle få en minnesvärd kväll. Får jag föreslå att vi alla höjer en skål för Marianne och Sven.’
Fester blev mycket lyckad. Det skålades och dracks och sjöngs och först vid tolvtiden bröt gästerna upp. På hemvägen kunde Tina inte låta bli att fråga om det myckna tackandet, och Kerstin skrattade och förklarade att man bör tacka värdfolket ännu en gång genom att ringa och säga ‘Tack för sist’.
