När bina vaknade.
Det var i maj månad, överallt trängde gräset upp i mjuka, gröna spetsar, och på träden svällde knopparna, så att de nya bladen lyste igenom. Då vaknade ett litet bi ur sin långa sömn. Det gnuggade sig i ögonen och väckte sina kamrater, och de öppnade dörren för att se, om isen och snön och nordanvinden hade gått sin väg. Och se, överallt lyste solen vit och varm. Då smögo de ut ur bikupan, nutsade sina vingar och frestade på att flyga igen.
Så kommo de till ett äppleträd och frågade: "Har du någon mat åt oss? Vi ha knappt ätit någonting på hela vintern. Men äppleträdet sade: "Nej, ni kommer för tidigt till mig. Mina blommor gömma sig inne i knopparna, och något annat har jag inte. Gå bort till korsbären." Då flögo bina dit och sade: "Snälla körsbärsträd, har du någon mat åt oss?" Men körsbärsträdet svarade: "Kom igen en annan dag. Nu äro alla mina blommor slutna, men när de öppnat sig, är ni mycket välkomna." Då flögo de till tulpanen. Han hade en stor röd krona. Men där fanns varken doft eller sötma, och bina kunde inte finna någonting.
Nu blevo de ledsna och tänkte vända om hem lika hungriga, som de kommit. Men då fingo de se en mörkblå blomma vid en häck. Det var violen, som stod där och väntade så tyst och blyg, tills bina kommo. Då öppnade den sin kalk för dem, och den var full av doft och sötma, och bina fingo själva både äta så mycket, de ville, och taga med sig hem.
I den gården, där bina hade sin kupa, bodde en liten gosse, som hette Nils. Han brukade springa omkring i trädgården och leka och var mycket nyfiken på allt, som hände. När han fick se bina komma till blommorna och krypa in i dem och surra i väg igen med gula kakor om bakbenen, så undrade han mycket över den saken.
En dag tog han mod till sig och sade till ett av bina: "Snälla bi, säg mig, vad har ni för er i de här blommorna ?" "Jo, det ska jag tala om för dig", svarade biet. "Mitt i blomman står det upp långa trådar, och överst på dem finns det ett fint mjöl, som kallas ståndarmjöl. Det mjölet skrapar jag av och bär det med fötterna hem till vår bikupa." "Men vad gör du med det, när du kommer hem?" frågade gossen. "Av mjölet gör jag vax", svarade biet, "och av vaxet bygger jag en liten kammare, som stora människor kalla cell. Och den lilla kammaren fyller jag sen med honung."
"Men varifrån får du honungen?" frågade Nils. "Jo, den får jag också av blommorna här runt omkring. Jag är god vän med dem allesamman, och när jag kommer till dem, får jag sticka mitt sugrör ned i deras kalkar, där det finns en liten droppe söt saft. Den suger jag upp och bär hem till kupan och tömmer ut i den lilla kammaren. Och när en kammare är full, sätter jag lock över den och börjar göra en ny. På samma sätt arbeta också alla mina tusen syskon, och så dröjer det inte länge, förrän hela bikupan är full med honung."
"Men vad blir det av honungen, när bikupan är full?" frågade gossen, "Det skall jag också tala om för dig", svarade biet. "Då komma de stora människorna och ta vaxet och honungen. Av vaxet göra de vaxljus för julgranar, och honungen använder mor på många sätt. En del breder hon på bröd, och då få barnen honungssmörgås. En annan del lägger hon i degen, när hon skall baka honungskakor. Och ibland händer det, att hon häller några droppar honung i en sked och kokar den över lampan. Det få barnen för ont i halsen." — "Javisst", sade Nils, "honung har jag ju ätit många gånger. Det är så gott, så gott. Det är nästan det bästa, jag vet."
"Tänk då på oss, när du får honung av mor nästa gång", sade det lilla biet och flög sin väg.
yeah!