Swedish Audio Request

Den krokige mannen.
Af A. Conan Doyle.
Öfversättning för Länstidningen.

En sommarafton några månader efter mitt giftermål satt jag och rökte en sista pipa och nickade öfver en roman, mitt dagsarbete hade varit ansträngande. Min hustru hade redan gått upp i öfre våningen, och ljudet af ytterdörren, som stängdes, gaf tillkänna, att äfven tjänarne gingo till hvila. Jag hade rest mig från min stol och höll just på att knacka askan ur pipan, då jag plötsligt hörde någon ringa på dörren.

Jag såg på mitt ur. Klockan fattades en kvart i tolf. Det kunde icke vara någon, som kom på besök så sent. Säkerligen en patient och kanske arbete för hela natten. Med missnöjd uppsyn gick jag ut och öppnade dörren. Till min förvåning var det Sherlock Holmes, som stod på trappsteget utanför.

— Jag hoppades, att jag inte skulle komma för sent för att träffa dig, Watson, sade han.

— Var så god kom in, käre vän.

— Du ser förvånad ut, hvilket jag inte undrar på. Jag tycker också, att du har ett uttryck af lättnad. Hm! Du söker alltså samma tobaksblandning som i dina ungkarlsdagar. Man kan inte misstaga sig på utseendet af den der askan, som du fått på rocken. Det år icke svårt att se, att du har burit uniform, Watson; du kommer aldrig att gå och gälla för en fullblodscivil så länge som du har den vanan att bära näsduken i ärmen. Kan du gifva mig tak öfver hufvudet i natt?

— Med nöje.

— Du sade mig att du hade rum för en enda person, och jag ser, att du för ögonblicket icke har några manliga gäster. Det kan man se deraf, att här hänger endast en hatt.

— Det skulle vara mig en glädje, om du ville stanna här.

— Tack! Så upptager jag då en af de lediga hatthängarne. Det var tråkigt att se att du haft arbetsfolk i huset. Det betyder något obehagligt. Icke vattenledningen väl.

— Nej, gasledningen.

— Ah! Arbetarne ha kvarlemnat två märken efter sina spikbeslagna skor på linoleumsmattan, just der, som ljuset faller. — Nej tack, jag har redan ätit kväll i Waterlo, men jag vill gerna röka en pipa.

Jag räckte honom min tobakspung, och han satte sig midt emot mig och rökte en stund under tystnad. Jag visste mycket väl, att endast en vigtig angelägenhet kunde fört honom till mig vid en sådan tid, och derför väntade jag tåligt på, att han skulle komma till själfva saken.

— Ja, jag har haft en ansträngande dag, svarade jag. Du tycker kanske det låter dumt, men jag förstår verkligen inte, hur du kunde få reda på det. Holmes småskrattade.

— Jag har den turen att känna dina vanor, min käre Watson, sade han. När din rond omkring till patienterna är kort, går du, och när den är lång, tar du en vagn. Då jag ser, att dina skor, ehuru begagnade i dag, icke äro smutsiga, kan jag icke taga misste i, att du nuförtiden har så mycket att göra, att du åker.

— Utmärkt, utbrast jag.

— Ganska enkelt, sade han. Detta är ett af de tillfällen, då en uppmärksam iakttagare kan komma till ett resultat, som synes förvånande för hans granne, derför att denne siste icke har fått reda på den enda obetydliga punkt, hvarpå hela slutledningen hvilar. Detsamma, kåre vän, kan sågas om sluteffekten i åtskilliga af de här små skisserna! den är fullständigt falsk, eftersom den beror derpå, att du kvarhåller i din hand några af faktorerna i problemet, hvilka aldrig komma till läsarens kännedom. För ögonblicket befinner jag mig i samma läge som dessa läsare; jag haller nämligen i min hand flere trådar, som leda till klargörandet af en af de egendomligaste tilldragelser, som någonsin satt en människas hjärna i bryderi, men jag saknar ett par stycken, hvilka behöfvas för att bevisa riktigheten af min åsigt. Men jag skall finna dem, Watson, jag skall finna dem!

Hans ögon lyste, och en lätt rodnad visade sig på hans magra kinder. För ett ögonblick var förhänget för hans lidelsefulla och energiska karakter draget tillbaka, men blott för ett ögonblick. Då jag såg på honom igen, hade hans ansigte åter antagit detta indianska uttryck af lugn, som kommit så många att anse honom snarare för en maskin ån för en människa.

— Problemet år intressant, sade han, ja, till och med utomordentligt intressant. Jag har redan undersökt saken, och jag tror, att jag har lösningen i sigte. Om du ville vara mig behjälplig vid det sista återstående steget, skulle du göra mig en stor tjänst.

— Det skulle vara mig ett nöje.
— Kan du följa med mig så långt som till Aldershot i morgon?
— Jag tviflar icke på, att Jackson vill sköta min praktik under tiden.
— Godt! Jag tänker resa från Waterlo med 11,ₗ₀ tåget.
— Då får jag tid att göra mig i ordning.
— Om du icke är alltför sömnig, skall jag berätta för dig det hufvudsakliga af hvad som tilldragit sig och hvad som återstår att göra.
— Jag var sömnig, innan du kom, men nu är jag fullständigt vaken.
— Jag skall fatta mig så kort, som det är möjligt utan att förbigå något, som är af större vigt. Det är troligt, att du läst ett eller annat om saken. Det är det antagna mordet på öfverste Barclay i Aldershot, som jag håller på att undersöka.
— Jag har icke hört något derom.
— Det har ännu icke väckt mycket uppseende utom i den närmaste omnejden. Händelsen är blott två dagar gammal. Den år i korthet följande:

”The Royal Mallows” är, som du vet, ett af de mets berömda irländska regementen, som finnas i den engelska hären. Det gjorde under af tapperhet både på Krim och under upproret i Indien och har sedermera utmärkt sig vid alla möjliga tillfållen. Ända till i måndags afton kommenderades det af James Barclay, en tapter veteran, som började sin bana som menig man, derefter befordrades till officer för sin tapperhet i upprorets dagar och slutligen blef chef för det regemente, i hvilket han en gång burit gevär.

Öfverste Barclay gifte sig, medan han var sergeant, och hans hustru, hvars flicknamn var Nancy Devoy, var dotter till en f. d. fanjunkare inom samma regemente. Det uppstod derför, som man lätt kan tänka, en del sociala slitningar, då det unga paret (de voro nämligen ännu unga) genom hans befordran kom in i nya förhållanden. Men de synas snart hafva funnit sig till rätta, och efter hvad jag hört, har fru Barclay varit lika populär bland officersfruarne som hennes man bland sina kamrater. Jag kan tillägga, att hon var mycket vacker, och att hon till och med nu, efter att hafva varit gift i öfver trettio år, har ett utseende, som man lägger märke till.

Öfverste Barclays familjelif tyckes hafva varit allt igenom lyckligt. Major Murphy, af hvilken jag erhållit de flesta upplysningarne, försäkrar, att han aldrig hört, att det rådt någon oenighet mellan de båda makarne. I det hela taget tror han, att Barclays tillgifvenhet för sin hustru var större än hennes för honom. Han fann det svårt att vara borta från henne så länge som en hel dag. Ehuru hon å sin sida var hon m trogen och tillgifven, lade hon icke i dagen en så i ögonfallande ömhet. Men de ansågos inom regementet såsom ett mönster för ett medelålders åkta par. Det fans i deras förhållande till hvarandra absolut ingenting, som kunde förbereda folk på det sorgespel, som skulle komma.

Öfverste Barclay synes hafva haft en del egendomliga karaktersdrag. När han var vid sitt vanliga lynne, var han en munter, jovialisk gammal soldat, men vid vissa tillfällen tycktes han vara i stånd att visa stor våldsamhet och hämdlystnad. Denna sida af hans karakter synes emellertid aldrig hafva varit vänd mot hans hustru, En annan omständighet, som observerats af major Murphy och tre af de fem andra officerare, jag talat med, var den egendomligt nedtryckta sinnesstämning, som vid vissa tider kom öfver honom. Som majoren uttryckte sig, hade leendet ofta liksom strukits bort från hans läppar af en osynlig hand, under det han deltagit i det muntra samspråket vid bordet i officersmessen. Då han var vid detta lynne, kunde han hela dagar vara försjunken i den djupaste tungsinthet. Detta och en viss anstrykning af vidskepelse voro de enda ovanliga dragen i hans karakter, hvilka hans kamrater lagt märke till. Denna sistnåmda egenhet yttrade sig i motvilja för att vara ensam, i synnerhet efter det mörkret inbrutit. Detta barnsliga drag hos en så utprägladt manlig natur hade ofta gifvit anledning till anmärkningar och gissningar.

Regementets första bataljon har nu i några år varit stationerad i Aldershot. De gifte officerarne bo icke i kasernerna, och öfversten har hela tiden bebott en villa, vid namn Lachine, omkring ¾ kilometer från det nordliga lägret. Huset ligger på egen mark, men dess vestra sida är icke mer än trettio meter frän landsvågen. En kusk och två jungfrur utgöra hela tjänstepersonalen. Dessa voro, utom hem och frun, de enda, som bodde i villan, ty Barclays hade inga barn och brukade ej heller ha några gäster boende hos sig.

Vi komma nu till de händelser, som tilldrogo sig pä Lachine mellan klockan nio och tio sistlidne måndags afton.

Fru Barclay tillhörde den romersk-katolska kyrkan och hade mycket intresserat sig för stiftandet af S:t Georgsföreningen, som stod i samband med Watt Street Kapel, och hvars uppgift det var att förse fattiga med kläder. Ett möte i föreningen hade egt rum nämda afton klockan åtta, och fru Barclay hade skyndat sig att blifva färdig med middagen, för att kunna vara närvarande. Då hon gick, hörde kusken henne göra några likgiltiga anmärkningar till sin man och försäkra honom, att hon snart skulle komma tillbaka. Därpå gick hon in till fröken Morrison, en ung dam, som bor i villan intill, och sedan gingo de båda tillsammans till mötet. Detta räckte i fyrtio minuter, och en kvart öfver nio kom fru Barclay hem efter att hafva följt fröken Morrison till hennes dörr.

På Lachine finnes ett rum, der husets folk brukar uppehålla sig om förmiddagarne. Det ligger åt landsvägen, och en stor dub- bel glasdörr leder ut till gräsplanen. Den- na år trettio meter bred och skild från vägen endast genom en låg mur med ett järnstaket. Det var till detta rum fru Barclay begaf sig, då hon kom hem. Hon tände själf lampan, ringde och tillsade Jane Stewart, husan, att taga in en kopp té, något som var alldeles emot hennes vana. öfversten hade setat i matsalen, men då han hörde, att hans hustru var hemkommen, gick hän in till henne. Kusken såg honom gå genom tamburen. Han har icke blifvit sedd mera i lifvet.

Teet blef inburet efter tio minuter, men då tjänsteflickan närmade sig dörren, öfverraskades hon af att höra sitt husbondefolk inbegripet i en högröstad och häftig ordvexling. Hon knackade på, utan att få något svar, och tog äfven i dörrhandtaget, men markte då, att dörren var reglad på innersidan. Naturligt nog sprang hon ned och berättade detta för köksan, och derpå begåfvo sig de båda kvinnorna jämte kusken upp i tamburen och lyssnade på ordvexlingen, som alltjämt fortfor. De äro alla eniga i, att det blott hördes två röster, Barclays och hans hustrus. Barclays yttranden voro dämpade och afbrutna, så alt intet af dem kunde uppfattas af de lyssnande. Fruns ord voro deremot ytterligt bittra och kunde, när hon höjde rösten, tydligt höras. ”Din kujon!” upp- repade hon gång på gång. “Hvad kan nu göras? Gif mig tillbaka mitt lif! Jag vill icke längre andas samma luft som du! Kujon! Kujon!” Detta var en del af hennes utrop. Ordvexlingen slutade med ett plötsligt ångestskrik från mannen, ett buller och ett genomträngande rop från frun. Öfvertygad om, att någon olycka händt, störtade kusken mot dörren och försökte spränga den, under det att skrik på skrik hördes der inne. Han förmådde emeller- tid icke bana sig väg in, och jungfrurna voro så uppskrämda, att de icke kunde vara honom till någon hjälp. Men plötsligt föll honom en tanke in; han sprang ut ur tamburen och rundt om till gräsplanen, där de höga fönstren voro. Ett fönster stod som vanligt under sommaren öppet, och han banade sig utan svårighet väg in i rummet. Frun hade slutat att ropa och låg sanslös utsträckt på en chaise- longue, medan den olycklige officeren låg stendöd i en pöl af sitt eget blod med benen öfver karmen på en länstol och huf- vudet på golfvet nära kanten af kamingallret.

Kuskens första tanke, då han såg, att han icke kunde göra något för sin husbonde, var helt naturligt den att öppna dörren. Men här mötte honom en oväntad och egendomlig svårighet. Nyckeln satt icke i på innersidan, och han kunde icke heller finna den någonstädes i rummet. Han gick derför ut genom fönstret och kom sedan tillbaka efter att hafva hemtat polis och läkare. Frun, på hvilken naturligtvis den starkaste misstanke föll, blef, fortfarande i sanslöst tillstånd, buren upp i sin sängkammare. Öfverstens lik lades derefter pä en soffa, och skådeplatsen för sorgespelet blef omsorgsfullt undersökt.

Den olycklige gamle veteranens sår var i nacken, ett par tum långt och tydligen tillfogadt med ett våldsamt slag af ett trubbigt vapen. Det var heller icke svårt att gissa hvilket vapen, detta var. På golfvet nära liket låg en egendomligt formad klubba af utskuret hårdt trä med benskaft, öfversten egde en rikhaltig samling af vapen från alla de land, där han varit i krig, och polisen antager att denna klubba har varit bland hans troféer. Tjänarne förklara, att de icke hafva sett den förr, men det är möjligt, att den icke har blifvit observerad bland de talrika kuriositeter, som funnos i huset. Något annat af betydelse fann, polisen icke i rum- met med undantag af den oförklarliga omständigbeten, att den saknade nyckeln hvarken fans hos fru Barclay, hos den döde eller på något annat ställe. Dörren måste slutiigen öppnas af en smed från Aldershot.

Så stod saken då jag i tisdags morgon på anmodan af major Murphy reste ut till Aldershot för att fortsätta polisens undersökning. Jag antar du medger, att gåtan redan nu var af intresse, men mina iakttagelser öfvertygade mig snart om, att saken i verkligheten var långt mera ovanlig än den vid första ögonkastet såg ut.

Innan jag undersökte rummet, lät jag tjänarne undergå korsförhör, men lyckades icke få reda på något annat än hvad jag redan berättat. En enda detalj af intresse erinrade sig Jane Stewart. husan. Du kommer i håg, att hon, då hon hörde ordvexlingen, gick ner och hemtade de andra tjänarne. Hon sade, att då hon första gången stod ensam vid dörren, talade hennes herrskap så lågt, att hon icke kunde höra något. Hon förstod snarare af tonfallet än af orden, att de blifvit oense. Då jag gick henne närmare in på lifvet, erinrade hon sig emellertid, att hon två gånger hört frun nämna ordet ”David”. Detta är af största vigt, emedan det kan förklara orsaken till den plötsliga ordvexlingen. öfverstens förnamn var, som du mins, James.

Det var en sak, som hade gjort det djupaste intryck både på tjänarne och på polisen. Det var öfverstens förvridna ansigte. Det hade efter deras utsago ett så förfärligt uttryck af skräck och fasa, som ett mänskligt ansigte kan få. Mer än en person svimmade vid blotta åsynen deraf, så fasansfullt var det. Det var tydligt, att öfversten förutsett sitt öde, och att det förorsakat honom den ytterligaste förfäran. Detta öfverensståmde naturligtvis mycket bra ned polisens antagande, såvida öfversten Kunnat se sin hustru göra ett mordiskt anfall på sig. Den omständigheten, att såret var i nacken, var icke något motbevis, då han ju kunde hafva vändt sig om för att undgå slaget. Af frun själf ha inga upplysningar kunnat erhållas. Hon har fått hjärninflammation och år sanslös.

Af polisen fick jag veta, att fröken Morrison, hvilken, som du mins, gick ut med fru Barclay den der aftonen, förnekade, att hon hade någon vetskap om hvad som framkallat det dåliga lynnet hos hennes följeslagerska.

Då jag samlat alla dessa upplysningar, rökte jag åtskilliga pipor, medan jag sökte skilja det väsentliga från det rent tillfälliga. Det var icke tvifvel underkastadt, att den vigtigaste punkten och det, som kunde gifva anledning till de fleste gissningarne, var nyckelns besynnerliga försvinnande. Icke ens efter den omsorgsfullaste undersökning kunde man finna nyckeln i rummet Den måste derför ha blifvit bortförd derifrån, men hvarken öfversten eller hans hustru kunde hafva tagit honom. Det var fullkomligt tydligt. En tredje person måste derför hafva varit der inne. Och denne tredje person kunde endast hafva kommit in genom fönstret. Jag tänkte, att en omsorgsfull undersökning af rummet och gräsplanen skulle kunna gifva mig någon upplysning om detta hemlighetsfulla väsende. Du vet, hur jag brukar gå tillväga, Watson. Min undersökning slutade med att jag upptäckte spår, men mycket olika dem, jag väntat. Det hade varit en karl i rummet, och han hade kommit från vägen och gått öfver gräs- planen. Jag lyckades skaffa mig fem mycket tydliga aftryck af hans fotspår, ett på sjålfva vägen, der han gått öfver dén låga muren, två i gräset och två ganska svaga på golfvet innanför fönstret, genom hvilket han kommit in. Han tycktes hafva sprungit öfver gråsplanen, ty märkena etter tårna voro mycket djupare än efter hälen. Men det var icke mannen själf, som förvånade mig; det var hans följeslagare.

— Hans följeslagare?

Holmes tog upp ett stort ark papper ur fickan och bredde omsorgsfpllt ut det öfver sitt knä.

— Hvad kan du finna för något af det hår? frågade han.

Papperet var betäckt med teckningar af ett litet djurs spår. De visade fem tydliga tår med långa klor, och hela aftrycket af foten kunde vara ungefär så stort som en dessertsked.

— Det är en hund, sade jag.

Har du någonsin hört, att en hund kan klättra uppför en gardin? Jag fann tydliga märken på, att detta djur gjort det.

— En apa då?

— Nej, detta är icke apspår.

— Hvad kan det då vara?

— Hvarken hund eller katt eller apa eller något djur, som vi känna närmare till. Jag har försökt att gissa mig till det genom mätningar. Här äro fyra spår, der djuret har stått stilla. Du ser, att det är icke mindre än femton tum mellan fram- och bakben. Lägg härtill längden af hals och hufvud, så får du ett djur, som icke är mycket under två fot långt, troligen längre, om det har svans. Men lägg nu märke till en annan mätning. Djuret har rört sig, och vi ha längden af dess steg. De äro blott omkring tre tum. Detta tyder pä en lång kropp på mycket korta ben. Det har icke varit så hänsynsfullt att lemna något här efter sig, men dess utseende miste i hufvudsak vara sådant, jag beskrifver det. Det kan äfven klättra uppför en gardin och är köttätande.

— Hvaraf drager du den slutsatsen?

— Deraf att det klättrade uppför gardinen. Det hängde en bur med en kanariefogel i fönstret, och djuret tyckes hafva velat fånga fågeln.

— Hvad för slags djur är det då?

— Ja, bara jag kunde gifva det ett namn, skulle det föra oss betydligt närmare lösningen på gåtan. Det har tydligen varit ett djur af vessleslägtet, men mycket större än något sådant, som jag sett.

— Men hvad har det haft att göra med brottet?

— Detta är ännu dunkelt, men vi hafva fatt reda på en hel del, förstår du. Vi veta, att det stod en man ute på vågen och såg det häftiga uppträdet mellan Barclays. Rullgardinerna voro icke nerfälda, och lampan var tänd. Vi veta alltså, att han sprang öfver gräsplanen, gick in i rummet, följd af ett besynnerligt djur, och att han slog till öfversten, eller hvad som är lika sannolikt, att öfversten vid hans åsyn föll omkull af förskräckelse och slog hufvudet mot kamingallret. Slutligen ha vi den märkliga omständigheten, att den främmande tog nyckeln med sig.

Dina upptäckter synas hafva gjort saken dunklare än den var förut.

— Helt visst! De hafva utan tvifvel visat, att affären år långt mera inkrånglad än man förut antog. Jag tänkte närmare öfver det och kom till det resultat, att jag måste taga saken från en annan sida. Men nu håller jag dig uppe alltför länge, Watson, och jag kan ju lika gerna berätta dig återstoden på vägen till Aldershot i morgon.

— Tack, du har hunnit alltför långt för att sluta nu.

— Det var således fullkomligt tydligt, att då fru Barclay gick ut klockan half åtta, ingen oenighet rådt mellan henne och hennes man. Hon var, som jag visst nämt, aldrig påfallande kärleksfull mot ho- nom, men kusken hade hört henne tala vänligt med öfversten. Men lika säkert är, att hon omedelbart efter sin hemkomst gick in i det rum, der det var minst sannolikt, att hon skulle träffa sin man, att hon begärde in te, hvilket en upphetsad kvinna gerna gör, och att hon slutligen, då öfversten kom in till henne, utbröt i våldsamma förebråelser emot honom. Det hade således mellan half åtta och nio händt något, som helt och hållet förändrat hennes känslor för honom. Men fröken Morrison hade varit tillsamman med henne under hela denna tid. Det var derför, trots hennes nekande, absolut säkert, att hon måste veta något om sammanhanget.

Min första gissnmg var, att det möjligen rådt något förhållande mellan den unga damen och den gamle soldaten, hvilket den förstnämda tillstått för hans hustru. Detta kunde förklara hennes vrede och den unga flickans förnekande af att något händt. Det var heller icke oförenligt med de fleste af de ord, som blifvit hörda. Å andra sidan ha vi dock nämnandet af ordet “David” och öfverstens kända tillgifvenhet för sin hustru för att icke tala om den man, som trängde sig in, hvilken dock naturligtvis kunde stå utanför det, som händt förut. Det var icke lätt att fundera ut. Jag var på det hela taget böjd för att uppge tanken på, att det iådt något förhållande mellan öfversten och fröken Morrison, men jag var mer än någonsin öfvertygad om, att den unga damen visste, hvad som kommit fru Barclay att hata sin man. Jag bestämde mig derför att gå till fröken Morrison och förklara för henne, att jag var fullkomligt viss på, att hon kände till saken, och försäkra henne, att hennes vän, fru Barclay kunde komma att blifva anklagad för mord, om icke det hela blefve förklaradt.

Fröken Morrison år en liten eterisk varelse med skygga ögon och ljust hår, men jag märkte snart, att hon ingalunda var i saknad af klokhet och sundt förnuft. Hon satt och funderade en stund efter det jag slutat tala, derpå vände hon sig till mig med en beslutsam min och började en märklig berättelse som jag för din skull skall återgifva i sammandrag.

— Jag lofvade min väninna, att jag icke skulle berätta något derom, sade hon, och ett löfte är ett löfte. Men om jag verkligen kan vara henne till hjälp, när en så svår anklagelse riktas mot henne och hen- nes egen mun är tystad af sjukdomar, antager jag, att jag är löst ifrån mitt löfte. Jag skall utförligt berätta för er, hvad som hände i måndags afton.

Vi gingo från mötet omkring en kvart före nio. Vi voro tvungna att gå Hudson Street, hvilken är en mycket lugn gata. Det fans blott en lykta på venstra sidan, och då vi närmade oss denna lykta, såg jag en man komma emot oss; han gick mycket böjd och hade något, som såg ut som en låda, hängande öfver axeln. Han såg ut att vara krympling, ty hufvude var mycket framåtlutadt, och knäna vort krokiga. Då vi gingo förbi honom, lyft han upp hufvudet för att se på oss vid skenet från gatlyktan, och i detsamma stannade han och ropade med en förfärlig röst: “Min gud, det är Nancy!” Fru Barclay blef blek som ett lik och skulle hafva fallit omkull, om icke den förskräckliga varelsen tagit fatt i henne. Jag stod i begrepp att ropa på polis, men till min förvåning talade hon helt vänligt till karlen.

— Jag trodde du varit död i trettio år, Henry, sade hon med darrande stämma.

— Det har jag också, svarade han med skälfvande röst.

— Det har jag också, upprepade han, och det var rysligt att höra den ton, i hvilken han sade det. Han hade ett myc- ket dystert och skräckinjagande utseende och en glimt i ögonen, som ännu står för mig i drömmen. Hans hår och skägg voro gråsprängda, och ansigtet var så rynkigt och fåradt som ett visset äpple.

— Gå lite i förväg, sade fru Barclay till mig. Jag önskar tala ett par ord med den här mannen. Det år ingenting att vara rädd för. Hon försökte visa sig mo- dig, men hon var fortfarande dödsblek, och hon kunde knapt få fram orden, så darrade hennes läppar.

Jag gjorde, som hon bad, och de talade med hvarandra några minuter. Derefter kom hon nedåt gatan med gnistrande ögon, och jag såg den stackars krymplingen stå vid lyktpålen och skaka sina knutna händer i luften, liksom hade han varit utom sig af raseri.

Hon sade icke ett ord, förrän vi voro här vid dörren, då tog hon mig i handen och bönföll, att jag icke skulle tala om för någon, hvad som händt. Det är en gammal bekant till mig, för hvilken det gått illa, sade hon. Då jag lofvade att ingenting säga, kysste hon mig, och sedan har jag icke sett henne. Nu har jag sagt or hela sanningen och hvarför jag dolde den för polisen var, för att jag icke visste i hvilken fara, min kära väninna svåfvade. Jag vet, att det blott kan vara till gagn för henne, att allt blir kändt.

Detta var hennes berättelse, Watson, och, som du nog kan förstå, var den för mig som ett ljus i en mörk natt. Allt, som förut hade varit osammanhängande, började med en gång få sin rätta plats, och jag fick en svag aning om hela raden af händelser. Min nästa uppgift blef att taga reda på den man, som gjort ett så starkt intryck på fru Barclay. Om han fortfarande var i Aldershot, kunde det icke vara något svårt. Der finnas icke särdeles många civila personer, och en vanskaplig man skulle säkerligen hafva ådragit sig uppmärksamhet. Jag använde en dag för att söka efter honom, och på aftonen — nu i afton, Watson — har jag funnit honom, Karlen heter Henry Wood, och han bor på samma gata, der damerna mötte honom. Han är till yrket trollkonstnär och t askspelare och går om aftonen omkring på krogarne och ger en liten föreställning på hvarje ställe. Han bär i en låda ett djur, som värdinnan tyckes hysa en viss fruktan för, då bon aldrig förr sett något dylikt. Efter hvad hon berättade, använder han det vid åtskilliga af sina konststycken. Hon tillade, att det var ett underverk, att karlen kunde lefva, så krokig och förkrympt var han. Han talade emellanåt på ett okändt språk, och de två sista nätterna hade hon hört honom jämra sig och gråta i sitt sofrum. Han var ordentlig med betalningen, men då han första gången betalade henne, gaf han henne något, som såg ut som en falsk dukat. Hon visade mig den; det var en indisk rupé.

Se så, käre vän, nu vet du precis, hu- rudan ställningen är, och hvarför jag be- höfver din hjälp. Det år fullkomligt tydligt, att karlen, då damerna lemnade honom, följde efter dem på afstånd, att han såg det häftiga uppträdet mellan man och hustru igenom fönstret, att han banade sig väg in, och att det djur, han bar i lådan, kom löst. Allt detta är fullkomligt säkert. Men han är den enda människa på jorden, som kan berätta för oss hvad som tilldrog sig i rummet.

— Och du ämnar förhöra honom?

— Helt visst — men i ett vittnes när- varo.

— Och skall jag vara detta vittne?

— Om du vill ha den godheten. Kan han förklara saken, så är allt godt och väl. Vägrar han, ha vi ingen annan utväg än att låta utfärda en arresteringsorder mot honom.

— Men hur vet du, att vi kunna träffa honom, då vi komma.

— Du kan vara öfvertygad om, att jag tagit mina försigtighetsmått. Jag har satt en af mina gossar i “Baker Street” att bevaka honom och att följa efter honom, hvart han går. Vi träffa honom på Hudson Street i morgon, Watson. Men nu skulle jag själf blifva en förbrytare, om jag hölle dig vaken längre.

Klockan var tolf då vi den följande dagen befunno oss på skådeplatsen för sorgespelet, och med min följeslagare som vägvisare begåfvo vi oss genast till Hudson Street. Trots Holmes förmåga att kunna dölja sina sinnesrörelser, kunde jag lått märka, att han befann sig i ett tillstånd af återhållen upphetsning, under det jag själf darrade af den hälft intellektuella, hälft sportmässiga känsla af nöje, som jag alltid erfor, då jag deltog i hans undersökningar.

— Här är gatan, sade han, i det han vek af in i en kort gränd med enkla tvåvånings hus på ömse sidor. — Se, se, der ha vi Simson, som kommer för att aflemna rapport.

— Han är hemma, herr Holmes, sade en liten gatpojke, som kom springande fram till oss.

— Godt Simson! sade Holmes och klappade honom på hufvudet. Kom Watson, här är huset. Han sände upp sitt visit- kort med det bud, att han var kommen i vigtiga affärer, och ett ögonblick deref- ter befunno vi oss ansikte mot ansikte med den man, vi kommit för att besöka. Trots det varma vädret satt han sam- manknipen framför en brasa, och i det lilla rummet var det så varmt som i en ugn. Mannen satt i en stol så förvriden och i en så besynnerlig ställning, att han gjorde ett obeskrifligt intryck af vanskaplighet, men ansigtet, som han vände emot oss, måste, ehuru det nu var solbråndt och mörkt af ålder, en gång i tiden hafva varit ovanligt vackert. Han såg misstänksamt på oss med sina rödsprängda ögon och pekade, utan att tala eller resa sig, med handen på två stolar.

— Herr Henry Wood från Indien, förmodar jag? sade Holmes höfligt. Jag är kommen med anledning af den der lilla historien om öfverste Barclays död.

— Hvad skulle jag kunna veta derom?

— Det är just det, jag önskar få på det klara, jag förmodar, ni vet, att om saken icke blir förklarad, så kommer efter all sannolikhet fru Barclay, som ju är en gammal vän till er, att blifva anklagad för mord.

Det ryckte våldsamt till i mannen.

— Jag känner icke till, hvem ni är, sade han, och icke heller af hvem ni fått reda på det ni vet; men vill ni aflägga ed på, att det, ni säger, är sant?

— Ja, man dröjer endast med att arrestera henne, till dess hon återkommer till sans.
— Min gud! Hör ni själf till polisen?
— Nej.
— Hvad angår då saken er?
— Det tillkommer hvarje människa att göra, hvad hon kan, för att rättvisa må skipas.
— Jag ger er mitt hedersord på, att hon år oskyldig. — Då är alltså ni den skyldige?
— Nej.
— Hvem har då dödat öfverste Barclay?

— Dej var en rättvis försyn som dödade honom. Men kom i håg, att om jag, som jag hade lust till, hade krossat hufvudet på honom, skulle han endast fått sina gerningars lön. Om icke hans skuldbelastade samvete hade slagit honom till jorden, är det troligt, att jag haft hans blod på mina händer. Ni önskar, att jag skall berätta er historien. Nå väl, jag vet inte, hvarför jag icke skulle göra det; jag har ingen orsak att blygas öfver den.

Det gick till så här: Ni ser mig nu så krokig i ryggen som en kamel och med ref ben, skacka och vinda, men det våren tid, då korporal Henry Wood var den ståtligaste karlen i bataljonen. Vi lågo i lager i Indien på ett ställe, som vi kunna kalla Bhurti. Barclay, som dog härom dagen, var sergeant vid samma bataljon som jag, och regementets skönhet — ja, den vackraste flicka, som någonsin har lefvat — var Nancy Devoy, fanjunkarens dotter. Det var två mån, som älskade henne, och en, som hon älskade, och ni vill väl skratta, när ni ser på den eländiga skepnaden, som sitter sammankrupen hår vid kaminen, och hör mig säga, att det var för mitt vackra utseende, som hon älskade mig.

Nå, ehuru hennes hjärta tillhörde mig, ville hennes fader nödvändigt, att hon skulle gifta sig med Barclay. Jag var en vild och tanklös pojke, medan Barclay förskaffat sig någon bildning och redan var utsedd till officer. Men flickan var mig trogen, och det såg ut, som om jag skulle vinna henne, då upproret bröt ut och hela helvetet kom löst i landet.

Vi blefvo inneslutna i Bhurti, vårt regemente jämte ett hälft batteri artilleri, ett kompani sikher, en del civila och kvinnor. Tio tusen upprorsmän lågo lågrade omkring oss, och de voro så vaksamma som en flock råtthundar vid ett råtthål. Efter loppet af omkring fjorton dagar tog vårt vattenförråd slut, och det blef fråga om, att vi skulle försöka sätta oss i förbindelse med general Neills trupper, hvilka marscherade upp igenom landet. Detta var vår enda utväg, ty vi kunde icke hoppas att slå oss igenom med alla kvinnorna och barnen, och jag erbjöd mig då frivilligt att gå och underrätta general Neill om vår fara. Mitt anbud blef antaget, och jag talade om saken med sergeant Barclay, som antogs känna till terrängen bättre än någon annan, och som beskref för mig den väg, på hvilken jag kunde komma genom fiendens led. Klockan tio samma afton begaf jag mig ut på min resa. Det var tusende lif alt rädda, men det var blott en, jag tänkte på, då jag den aftonen klättrade öfver stadsmuren.

Min väg gick genom en uttorkad floddal, hvilken vi hoppades skulle dölja mig för fiendens vaktposter, men då jag kröp rundt om ett utsprång, kom jag midt ibland sex af dem, hvilka lågo sammankrupna i mörkret och väntade på mig. I ett ögonblick blef jag kullslagen och bunden till händer och fötter. Men det hårdaste slaget träffade mitt hjärta och icke mitt hufvud, ty då jag kom till mig själf igen, och lyssnade på hvad jag kunde förstå af deras samtal, hörde jag nog för att förstå, att min kamrat, samme man, som visat mig den väg, jag skulle gå, med tillhjälp af en infödd tjänare förrådt mig till fienden.

Nå, jag behöfver icke uppehålla mig långe vid detta. Ni vet nu, hvad James Barclay kunde vara i stånd till. Bhurti blef nästa dag befriadt af Neill, men de upp- roriske togo mig med sig på sitt återtåg, och det gick mer än ett långt år, innan jag såg ett hvitt ansigte igen. Jag blef pinad och försökte att rymma, men blef fångad och pinad igen. Ni kan själf se i hvilket tillstånd jag befinner mig efter det. Några af dem, som flydde till Nepal, togo mig med sig, och derefter följde jag med norrut förbi Darjiling. Bergsbefolk- ningen mördade de upprorsmän, med hvilka jag var, och jag gjordes till slaf. Slutligen rymde jag, men i stället för att van- dra söder ut, måste jag taga vägen åt norr, till dess jag kom till Afganerna. Hos dem vandrade jag omkring i flere år, och slutligen kom jag tillbaka till Pendjab, der jag för det mesta uppehöll mig hos de infödde och lifnärde mig genom de trollkonster, jag lärt. Hvad kunde det gagna mig, en eländig krympling, att fara hem till Eng- land eller att gifva mig tillkänna för mina kamrater? Icke ens längtan efter hämd kunde förmå mig att göra det. Jag ville hellre, att Nancy och mina kamrater skulle tänka sig Henry Wood död med rak rygg, än att se honom krypa omkring lefvande, böjd öfver en käpp som en chimpans. De tviflade aldrig på, att jag var död, och jag trodde, att de aldrig heller skulle göra det. Jag hörde att Barclay gift sig med Nancy, och alt han gjorde rask karrier inom regementet, men icke heller detta kunde förmå mig att låta höra af mig.

Men när man blir gammal, längtar man hem. I många år drömde jag om Englands gröna skogar och ångar. Slutligen bestämde jag mig för att återse dem, innan jag dog. Jag sparade ihop pengar till min resa, och när jag kommit hem, begaf jag mig hit, der soldaterna äro, ty jag känner till deras sätt att vara, och hur jag skall roa dem och dermed förtjäna nog till mitt uppehälle.

— Er berättelse är högst intressant, sade Sherlock Holmes. Jag har redan hört talas om ert möte med fru Barclay och ert ömsesidiga igenkännande. Ni följde alltså efter henne till hennes hem och såg genom fönstret ett stormigt uppträde mellan henne och hennes man, under hvilket hon utan tvifvel förebrådde honom hans uppförande. Era känslor öfverväldigade er, ni sprang öfver gråsplanen och trängde er in.

— Ja, jag gjorde så, och vid åsynen af mig såg han ut så, som jag aldrig kunde tänka, att en menniska kunde se ut. Och han föll omkull och slog hufvudet i ka- mingallret. Men han var död, innan han föll. Blotta åsynen af mig gick som en kula genom hans skuldbelastade hjärta.

— Och sedan?

— Sedan svimmade Nancy, och jag tog nyckeln ur hennes hand i afsigt alt öppna dörren och tillkalla hjälp. Men i detsam- ma kom jag att tänka på, att det var bäst att låta bli det, ty skenet kunde vara mot mig, och i hvarje fall skulle min hemlighet blifva känd, om jag blefve arresterad. I hastigheten stack jag nyckeln i fickan och tappade min käpp, då jag sökte få fatt på Teddy, som klättrat uppför gardinen. Då jag fått ned honom i den låda, ur hvilken han sluppit ut, skyndade jag mig bort, så fort jag kunde springa.

— Hvem år Teddy? frågade Holmes. Mannen böjde sig ned och öppnade en slags bur, som stod i ett hörn af rummet. Strax kom ett litet vackert, rödbrunt djur ut med ben som en vessla, spetsig nos och ett par de vackraste ögon, jag någonsin sett i hufvudet på ett djur.

— Det är en ichneumon! utbrast jag.

— Ja, somliga kalla den så, sade mannen. Ormfångare kallar jag den, och Teddy är förvånande skicklig i att fånga glasögonormar. Jag har en orm utan gifttänder, och Teddy fångar honom hvarenda kväll för att roa folket på krogarne. År det något mer, ni önskar veta?

— Vi komma kanske att vända oss till er igen, om fru Barclay råkar i allvarlig fara.

— I så fall står jag naturligtvis till er tjänst.

— Men om icke, så finnes intet skäl att ställa till skandal mot.en död man, hur dåligt han än må hafva handlat. Ni har åtminstone den tillfredsställelsen att veta, att under trettio år af hans lif förebrådde honom hans samvete bittert denna låga handling. Men der går major Murphy på andra sidan gatan! Farväl Wood, jag vill höra efter, om det håndt något sedan i går.

— Vi upphunno majoren, innan han kom förbi gathörnet.

— Ah, Holmes! utbrast han. Ni har väl hört, att det inte blir någonting af allt det här bråket?

— Hvilket?

— Obduktionen år just slut. Läkarens undersökning visade med visshet, att döden förorsakats af ett slaganfall. Ni ser, att det till slut var en mycket enkel sak.

— Ja mycket enkel och naturlig, sade Holmes leende. Kom Watson, jag tror inte vi behöfva stanna längre i Aldershot.

— Det är en sak, jag grubblar öfver, sade jag, då vi gingo ner till stationen. När öfverstens förnamn var James och den andre mannens Henry, hur skall man då förklara det här talet om “David”?

— Detta enda ord, käre Watson, skulle hafva förklarat hela historien för mig, om jag varit så skarpsinnig, som du har den godheten att anse mig för. Det var tydligent ett uttryck för förebråelse.

— Förebråelse?

— Ja.

— Konung David var, som du vet, lite vidlyftig af sig emellanåt, och vid ett tillfälle försyndade han sig på samma sätt som sergeant James Barclay. Du mins den der lilla affären med Urias och Batseba. Jag är rädd för att min bibelkunskap är en smula förrostad, men du kan finna historien i första eller andra Samuels bok.

(Slut.)