Snöklockans sång.
Då gubben vinter hade härskat en lång tid över jorden, sade våren till honom: "Gå din väg nu och tag snön och isen med dig, jag vill låta blommorna växa upp ur marken." — "Tror du inte, att jag också kan göra blommor?" svarade vintern. — "Det vet jag nog, att du kan; du brukar ju måla isblommor på fönsterrutorna", genmälte våren. — "Jag vill strax visa dig, vad jag kan göra", sade vintern då, och så skapade han en riktig liten blomma.
Men den hade måst växa under snötäcket; därför var den alldeles vit; stängel, blad och krona: allt var vitt. Blomkronan var mycket vacker, den såg ut som en liten klocka.
"Jaså, detta är den blomma, som vintern gjort!" utropade våren. "Ja, den är verkligen vit som vintern själv. Men man kan ju knappast se henne. Jag skall giva henne en annan färg." Strax färgade våren stängel och blad gröna. Blombladen lät
han vara vita och målade endast gröna strimmor på dem. Men de små ståndarna i mitten strök han med en skinande gul färg. Nu såg blomman helt annorlunda ut, och så kysste våren henne och ropade: "Snöklocka, snöklocka, vak upp!"
Då vaknade snöklockan och sade: "Snön går bort, och solen skiner varmt. Det är skönt att leva. Bara jag inte vore så ensam!" Men våren svarade: "Du måste ringa, kära snöklocka, så skola dina syskon vakna." Och den lilla snöklockan började ringa:
"Lilla blomma, bing, bång,
vakna vid min sång!"
Och se! Knappt hade ringningen börjat, så vaknade den lilla violen och ropade: "Vad är det, jag hör? En klocka, som ringer; då kommer våren." Även blåsippan i skogsbacken hörde sången, och den granna tulpanen bröt fram ur jorden och började taga på sin brokiga klänning. Strax vaknade också den gula påskliljan och den vita narcissen.
Efter en tid kom det fram en annan liten vit blomma, som hade många klockor på sin stängel. Det var liljekonvaljen. Men då hade snöklockan blivit så trött, att hon sänkte sitt huvud och slumrade in igen. Och så fick liljekonvaljen ringa i stället.
